Harold Berglund, stilleben, On  seende

headtext.gif

 

START

BILDER

BIOGRAFI

MÅL

OM SEENDE

NYHETER

OM CÉZANNE

LÄNKAR

HISTORIA

 

 

BREV OM SEENDE

Stockholm 03.03.2002 (översättning 2005-08-30)

Till Professor Semir Zeki

University College London

Jag har nyss läst din bok Inner Vision och tyckte den var mycket intressant. Jag är bildkonstnär och har arbetat många år mer problematiken om vad det är man ser av verkligheten och hur detta kan gestaltas i konst. Det finns flera punkter i boken där jag har en annan uppfattning och jag vill dela med mig av dessa.

Ditt resonemang i boken bygger till stor del på din tolkning av skillnaden mellan en konstnär som ”ser med ögonen” och en som ”ser med hjärnan” där den förre betraktas som ”passivt seende” och den senare som ”aktivt”. Det jag har lärt mig av konsthistoria och från arbetet som konstnär är att ”seende med hjärnan” är vad man gör när man skapar bilder inifrån medan ”se med ögonen” gör man när man skapar från visuell iakttagelse av verkligheten. ”Hjärnans” konstnärer som Malevich, Magritte och Picasso arbetar huvudsakligen med idéer och använder olika bildformer för att framföra dessa idéer. De använder bilder som ett språk för att uttrycka intellektuella eller emotionella erfarenheter från den inre verkligheten. De använder seende för att leda arbetet och avgöra hur lyckad bilden var som uttryck för deras idé. En ”ögats” konstnär som Monet försöker i stället att fånga visuella erfarenheter av yttervärlden och använder sig av analys och teori för att bättre återskapa det de ser. Deras synförmåga är hårt provad i försök att se och återge färgnyanserna. Jag har svårt att kalla det passivt seende och svårt att tänka mig att någon målar enbart med ögat fast jag medger skillnaden mellan Monets brist på teori och Seurats teoristyrd måleri. Men målet att återge det som ögonen ser av verkligheten är något helt annat än att gestalta en inre upplevelse i konstnärlig form (fast en del skulle påstå att även en stillebenmålare enbart gestaltar en inre upplevelse).

När man arbetar från verkligheten är det svårt att fastställa vad synintrycket av det som står framför dig verkligen är. Processen av analys och jämförelse kräver många års erfarenhet för att lyckas. Till exempel, i arbetet att måla en röd vas upptäcker man snart att väldigt litet av vasen är klar röd, det mesta är inte bara olika nyanser av röd utan kan även var gul och grön. De olika färgerna är resultatet av ljus, skugga och speglingar samt hur ögat påverkas av ljus och färg. Att se nyanserna kräver att man ser varje del i relation till helheten. Trots en bred skala av färg i målningen av den röda vasen ser åskådaren det som en röd vas. I mina tavlor målar jag alla färgerna tydligt skilda från varandra för att tvinga åskådaren till aktivt seende.

Tanken att en målning gestaltar föremålets essens eller idealform är lika främmande för mig som för de flesta konstnärer. Vi målar inte objekt utan situationer, färg-/formsituationer. med andra ord ljus. Föremålen är nödvändiga för att se ljus men de är sekundära i denna konst. Det jag söker är att återge färgupplevelsen där föremålen existerar enbart som något som gör det möjligt att se ljuset. Detta är, tror jag, det Monet sökte när han målade höstack, katedraler och näckrosor.

Vad är det som åskådaren upplever från sådana tavlor? Varför försöka fånga ljuset på en katedralfasad i oljefärg? Arbetet med ögonen och hjärnan i jämförelse och analys av färger i mina tavlor är en utmaning till grundläggande mänsklig förmåga att se och analysera färg, en förmåga som sällan används i dagens värld. Att få öva denna förmåga ger upplevelser av spänning, njutning och harmoni. En upplevelse som ingen annan mänsklig aktivitet ger.

Jag hoppas mitt brev har varit av intresse och kan bidra till din forskning.

Med vänlig hälsning,

Harold Berglund